Jag bygger upp mina minnen med mitt nu. Jag är hänvisad till, överlämnad åt nuet. Det förflutna söker jag förgäves nå: jag kan inte slippa undan.

[...]

Någonting börjar för att sluta: äventyret kan man inte skarva i; dess mening ligger i att det dör. Mot denna död, som kanske blir min egen, dras jag utan återvändo. Varje ögonblick kommer endast som en föregångare till de följande. Med hela mitt hjärta håller jag fast vid varje ögonblick: jag vet att det är unikt; oersättligt - och likväl skulle jag inte göra en rörelse för att förhindra dess förintande. [...] Jag böjer mig fram över varje sekund, jag försöker torrösa den; ingenting går förbi som jag inte griper, som jag inte binder för alltid inom mig, ingenting, varken den flyktiga ömheten i dessa vackra ögon eller bullret från gatan, eller gryningens falska ljus: och likväl förflyter denna minut och jag håller den inte tillbaka, jag tycker om att den går förbi.

[...]

Mild dager; människorna är inne i husen, de har säkert också tänt ljuset. De läser, de tittar på himlen genom fönstret. För dem... är det någonting helt annat. De har åldrats på ett annat sätt. De lever mitt ibland arvegods och gåvor och varenda möbel de har är ett minne. Små pendyler, medaljer, porträtt, snäckor, brevpressar, skärmar, schalar. De har skåp fulla med buteljer, tyger, gamla klädesplagg, tidningar; de har samlat på sig allt. Det förflutna är lyxen att äga.

Jean-Paul Sartre, Äcklet (Aldus/Bonniers: 1969) pp. 44, 49-50, 81-82
Originally published in 1938