Inför solen hade visionären den eviga rätten att se Undret, så ofta och så länge att det kom honom att tveka och dröja i de vändningar som en beskäftig civilisation alltid med självförgudande tonfall och kommandovissla påbjöd. Därför tänkte visionärerna också försvara denna rätt och värva över andra på sin sida för att förhindra att civilisationen fullständigt bröt ned allt det som var outtalat, obevisbart och vagt i livet och drömmen – själva livsstämningen, känslan av tillvaro sådan den förekom över en äng, i en skog, då man såg en dimma över en hösthage eller ett moln ute på ett hav. Eller nattens sus i tuvorna medan stjärnorna äro liksom speglingar av gräsens lysmaskar. Eller ekarnas minutsus i vinden, som för alla, i mystik och tystnad invigda, kan tyckas samla i en minut ekarnas alla sjuhundra år och allt deras väldiga öde. Det föreställdas plastiska rymdlighet. Det tänktas och seddas rent rymliga kontinuitet, denna outslitliga gudomlighet av mystik som är var morgon ny. Den kan endast avtrubbas, förgiftas och dödas inne i sinnet själv, när detta helt blir slav under en verklighet som ger sig ut för att vara hel, men som i själva verket inte ens är halv, och som, om vi verkligen levande levde med vår betraktande och föreställande livssjäl, inte ens en gång skulle vara ens till sjundedelen dess djupaste, egentligaste och fullaste liv.

Harry Martinson, Verklighet Till Döds (Albert Bonniers Förlag, 2001) pp. 78-79
Originally published in 1940