Människan måste tolkas, det måste inte Gud. Gud är harmoni genom sig själv, människan kan endast nå harmoni genom en kamp (mellan ljus och mörker, samt massa andra dimensioner). För det andra, Gud frammanar Skapelsen, människan är blott ett subjekt som skapar. För det tredje, människan skapar endast territorier (länder, städer, taggtrådsstängsel), inte jorden (Earth, die Welt). Trots allt detta utgör människan “hjälten” i romantiken, som vi ändå måste primärt tänka som tysk. Tyskt territorium, grekiskt jordklot. Denna spänning skapar romantikens imperialism, hanfågeln som markerar sitt revir genom kvitter. Imperiet som kodar toner mot distinktionen territorium – jord. Vår enda väg är “protestantisk” kritik.

 Christopher Kullenberg, 'Barocken och romantiken, mot en teori om den musikaliska fromheten.' at http://christopherkullenberg.se/ (29/10/2012)

Livet som allt överordnad ideologi, livet som idolbild på flickrumsväggen, livet som mekanisk koreografi. Samtidigt den pockande frågan om livets mening, en fråga vars blotta formulering vittnar om en förlorad känsla av meningsfullhet.

Döden drivs undan till periferin, foliepaketeras, kläs i desinficerande terminologi, förträngs.

Helena Granström, Alltings Mått (Ruin, 2008) p. 60

En likartad motstridighet präglar den civiliserade individens tillvaro: självtillräcklig, fri, autonom och kapabel att fatta sitt livs centrala beslut. Samtidigt oförmögen att på egen hand garantera sin överlevnad, utlämnad till en industriell infrastruktur för fyllandet av sina kroppsliga behov, förväntad att sälja större delen av sin vakna tid till högstbjudande, fråntagen möjligheten att dricka friskt vatten, andas ren luft. Valfriheten som en fullständig frånvaro av frihet.

Helena Granström, Alltings Mått (Ruin, 2008) p. 59

Kvantmekanikens och tillvarons paradoxer bottnar i en föreställning om möjligheten till betraktande utan interaktion, i en motvilja att lämna en trygg begreppsvärld av egenskaper, partiklar, objektivitet. I själva verket innebär varje mätprocess, varje interaktion, etablerandet av en relation med omvärlden och, tautologiskt, är det om karaktären hos denna relation som teoretisk och experimentell praktik kan producera utsagor: vad vi får reda på då vi utför mätningar på ett system är just hur systemet beter sig då vi utför mätningar på det. Ett erkännande av kontextens betydelse är alltså inte liktydigt med ontologisk relativism: med världen får det vara som det vill; till vår upplevelse av världen är vi ofrånkomligen bundna.

Helena Granström, Alltings Mått (Ruin, 2008) p. 34

Var i vår omgivning finner vi en modell för den mänskliga organismens komplexitet, för levande varelsers samspel? Vad lär oss att vara människor på samma vis som havet är hav? Mänsklig förändring, mänsklig tillblivelse, söker sin analogi i knoppande träd, lövens fall vid höstningen, dagsmeja över snö, smältande is och frysande vattendrag. I frånvaro av detta ersätts växandet med tillväxt, mallen för formation av mänsklig vuxenhet blir ekonomins cancerartade expansion: ett ego i ständig utvidgning, växande inte genom förening utan genom övertagande. Barnet klarmrar sig fast vid kramdjuret, vid det uppstoppade djuret, vid husdjuret. Där han förväntar sig frändskap och ömsesidighet möter han en slät projektionsyta, en friktionsfri icke-relation att förfoga över efter eget tycke. Spegeln är krossad; mänsklighetens innebörd förblir oklar i ett kugghjulsuniversum av atomiska objekt med funktion som enda essens.

Helena Granström, Alltings Mått (Ruin, 2008) pp. 24-25

Att vistas i en omgivning som är sitt eget syfte är vila.

Helena Granström, Alltings Mått (Ruin, 2008) p. 23

Scholars discern motions in history & formulate these motions into rules that govern the rises & falls of civilizations. My belief runs contrary, however. To wit: history admits no rules; only outcomes.

What precipitates outcomes? Vicious acts & virtuous acts.

What precipitates acts? Belief.

Belief is both prize & battlefield, within the mind & in the wind's mirror, the world. If we believe humanity is a ladder of tribes, a colosseum of confrontation, exploitation & bestiality, such a humanity is surely brought into being, & history's Horroxes, Boerhaaves & Gooses shall prevail. You & I, the moneyed, the privileged, the fortunate, shall not fare so badly in this world, provided our luck holds. What of it if our consciences itch? Why undermine the dominance of our race, our gunships, our heritage & our legacy? Why fight the 'natural' (oh, weaselly word!) order of things?

Why? because of this: – one fine day, a purely predatory world shall consume itself. Yes, the devil shall take the hindmost until the foremost is the hindmost. In an individual, selfishness uglifies the soul; for the human species, selfishness is extinction.

Is this the entropy written in our nature?

David Mitchell, Cloud Atlas (Sceptre, 2004) pp. 527-528

Time is what stops history happening at once; time is the speed at which the past disappears. Film gives those lost worlds a brief resurrection.

David Mitchell, Cloud Atlas (Sceptre, 2004) p. 244

As many truths as men. Occasionally, I glimpse a truer Truth, hiding in imperfect simulacrums of itself, but as I approach it, it bestirs itself & moves deeper into the thorny swamp of dissent.

David Mitchell, Cloud Atlas (Sceptre, 2004) p. 17

Once it's lost, innocence can't be found again. Paradise is a place with many exits, but no entrance. There's no way back from knowledge. When you fall from grace, that's it.

I wonder, to find it again, whether we shouldn't do just the opposite of what we've done. If we shouldn't take another bite out of the apple...

Paul Gégauff/Barbet Schroeder, La Vallée, 1972