Var i vår omgivning finner vi en modell för den mänskliga organismens komplexitet, för levande varelsers samspel? Vad lär oss att vara människor på samma vis som havet är hav? Mänsklig förändring, mänsklig tillblivelse, söker sin analogi i knoppande träd, lövens fall vid höstningen, dagsmeja över snö, smältande is och frysande vattendrag. I frånvaro av detta ersätts växandet med tillväxt, mallen för formation av mänsklig vuxenhet blir ekonomins cancerartade expansion: ett ego i ständig utvidgning, växande inte genom förening utan genom övertagande. Barnet klarmrar sig fast vid kramdjuret, vid det uppstoppade djuret, vid husdjuret. Där han förväntar sig frändskap och ömsesidighet möter han en slät projektionsyta, en friktionsfri icke-relation att förfoga över efter eget tycke. Spegeln är krossad; mänsklighetens innebörd förblir oklar i ett kugghjulsuniversum av atomiska objekt med funktion som enda essens.

Helena Granström, Alltings Mått (Ruin, 2008) pp. 24-25