Livet som allt överordnad ideologi, livet som idolbild på flickrumsväggen, livet som mekanisk koreografi. Samtidigt den pockande frågan om livets mening, en fråga vars blotta formulering vittnar om en förlorad känsla av meningsfullhet.

Döden drivs undan till periferin, foliepaketeras, kläs i desinficerande terminologi, förträngs.

Helena Granström, Alltings Mått (Ruin, 2008) p. 60