Det som gör hoppet till en så intensiv lustförnimmelse är att framtiden, som vi efter eget gottfinnande förfogar över, samtidigt uppenbarar sig för oss i en mångfald lika leende och lika möjliga former (une multitude de formes). Även om den starkast åtrådda av dessa förverkligas, måste vi ge upp de övriga och mister därmed mycket. Vår föreställning om framtiden, rik på oändliga möjligheter, är alltså mer fruktbar än framtiden själv. Härav kommer det sig att man finner mera tjusning i hoppet än besittningen, i drömmen än i verkligheten.

Henri Bergson, 'Tiden och den fria viljan' quoted on Intensifier, http://christopherkullenberg.se/?p=2661 (14/04/2013)

Människan måste tolkas, det måste inte Gud. Gud är harmoni genom sig själv, människan kan endast nå harmoni genom en kamp (mellan ljus och mörker, samt massa andra dimensioner). För det andra, Gud frammanar Skapelsen, människan är blott ett subjekt som skapar. För det tredje, människan skapar endast territorier (länder, städer, taggtrådsstängsel), inte jorden (Earth, die Welt). Trots allt detta utgör människan “hjälten” i romantiken, som vi ändå måste primärt tänka som tysk. Tyskt territorium, grekiskt jordklot. Denna spänning skapar romantikens imperialism, hanfågeln som markerar sitt revir genom kvitter. Imperiet som kodar toner mot distinktionen territorium – jord. Vår enda väg är “protestantisk” kritik.

 Christopher Kullenberg, 'Barocken och romantiken, mot en teori om den musikaliska fromheten.' at http://christopherkullenberg.se/ (29/10/2012)