Men hela tiden är det ett och samma oändligt likartade liv som uppfyller universum och som varje timme förnyas i otaliga föreningar och omvandlingar. Ni är rädd att ni inte ska uppstå från de döda, men ni uppstod redan när ni föddes, utan att ni lade märke till det.
Kommer ni att plågas? Kommer vävnaderna att känna av sitt sönderfall? Det vill med andra ord säga: hur kommer det att gå med ert medvetande? Men vad är medvetandet? Låt oss undersöka den saken. Att medvetet vilja somna innebär verklig sömnlöshet, att medvetet försöka känna sina egna matsmältningsorgan arbeta, det innebär en verklig störning a deras innervation. Medvetandet är ett gift, ett medel till självförgiftning av det subjekt som inriktar det på sig själv. Medvetandet är ett ljus som går i dagen, medvetandet lyser upp vägen framför oss så att vi inte ska snubbla. Medvetandet är de tända lyktorna på ett lokomotiv i rörelse. Rikta dess ljus inåt så inträffar en katastrof.
Hur går det med ert medvetande? Ert. Ert. Vad är ni? Däri ligger knuten. Låt oss reda ut den saken. Hur uppfattar ni er själv, vad är det för del av er som ni är medveten om? Är det njurarna, levern, blodkärlen? Nej, så långt ni kan erinra er har ni alltid bestämt er själv genom era verksamhetsyttringar utom er själv, i familjen, bland främmande människor eller genom era händers verk. Låt oss se närmare på detta. Människan bland andra människor det är just människans själ. Detta är vad ni är, det är i dettas ert medvetande har andats, det är därav det har närt sig, har berusat sig hela livet. Er själ, er odödlighet, ert liv finns hos andra. Än sen? Hos andra har ni varit, hos andra ska ni förbliva. Och vad gör det för skillnad för er, att detta sedan kommer att kallas minne. Detta är ni, sådan ni ingår i det varav framtiden skall bestå.
Boris Pasternak, Doktor Zjivago (1958) p. 75
