En enda förblivande konst

Min gamla tanke är att konsten inte är en benämning på en kategori eller ett område, som omfattar en oöverskådlig mängd begrepp och sig förgrenande företeelser, utan tvärtom någonting starkt begränsat och koncentrerat, att den betecknar en grundprincip, som ingår i vad man sammanfattar i begreppet konstnärlig framställning, att den är en benämning på en kraft som där kommer till användning eller på en däri utvecklad sanning. Och konsten har aldrig tyckts mig vara ett formtema, en sida av formen utan fastmer en hemlighetsfull och fördold del av innehållet. Detta är för mig klart som dagen, jag känner det med varje fiber, men hur skall jag uttrycka och klart formulera denna tanke?

Verken kommer till tals på många sätt: genom sina teman, sina teser, sina ämnen och hjältar. Men framför allt talar de genom närvaron av den konst som de innehåller. Konstens närvaro på sidorna i "Brott och Straff" skakar oss mer än Raskolnikovs brott.

Den primitiva konsten, den egyptiska, den grekiska, vår tids konst, allt detta är förvisso under loppet av många årtusenden ett och detsamma, en enda förblivande konst. Den är ett slags tanke, ett slags påstående om livet, som i sin allomfattande vidd inte kan sönderdelas i enstaka ord, och när ett uns av denna kraft ingår som en beståndsdel i en mer komplicerad blandning, kommer tillsatsen av konst att väga upp betydelsen av allt det övriga och visa sig vara den innersta kärnan, själen och grunden i framställningen.

Boris Pasternak, Doktor Zjivago (1958) p. 310