The breaking of the vessels continues into all the further stages of emanation and Creation; everything is in some way broken, everything has a flaw, everything is unfinished.

Gershom Scholem, On The Kabbalah And Is Symbolism (Schocken Books: 1996) pp. 112-113

Nothing sorts out memories from ordinary moments. Later on they do claim remembrance when they show their scars.

Chris Marker, La Jetée (1962)

En av lärorna på Tlön går så långt att den förnekar tiden: den tänker sig att nuet är oändligt, att framtiden inte är verklig annat än som en förväntan i nuet, att det förflutna inte är verkligt annat än som ett minne i nuet. En annan lära menar att all tid redan förflutit och att vårt liv blott är en återspegling eller ett minne – utan tvivel förvrängt och stympat – av ett oåterkalleligt förlopp.

Jorge Luis Borges, "Tlön, Uqbar, Orbis Tertius" in Fiktioner (Albert Bonniers Förlag: 2008) p. 34
Originally published in 1941

Den som ville tvivla på allting skulle inte ens nå fram till tvivlet. Tvivlandets spel självt förutsätter redan vissheten.

Ludwig Wittgenstein, Om Visshet (Thales: 1992) p. 25
Originally published in 1969

"I live alone," he said simply. "I live in the open. I hear the waves at night and see the black patterns of the pine boughs against the sky. With sound and silence and colour and solitude, of course I see visions. Anyone would."
"But you don't believe in them?" Doc asked hopefully.
"I don't find it a matter for belief or disbelief," the seer said. "You've seen the sun flatten and take strange shapes just before it sinks in the ocean. Do you have to tell yourself every time that it's an illusion caused by atmospheric dust and light distorted by the sea, or do you simply enjoy the beauty of it? Don't you see visions?"
"No," said Doc.
"From music, don't forms of wishes and forms of memory take shape?"
"That's different," said Doc.
"I don't see any difference," said the seer.

John Steinbeck, Sweet Thursday (William Heinemann Ltd: 1954) pp. 65-66

What good is it? Who benefits? Thought is the evasion of feeling. You're only walling up the leaking loneliness.

John Steinbeck, Sweet Thursday (William Heinemann Ltd: 1954) p. 23

Om man förstår saken rätt och väljer de timmar när djuren smälter maten eller sover i sina hålor bakom högar av organiska lämningar träffar man i städerna knappast på annat än mineral, det minst skrämmande av allt som existerar.

Jean-Paul Sartre, Äcklet (Aldus/Bonniers: 1969) p.188
Originally published in 1938

The real importance of reason lies in the power it has to make us understand its own limits.

Eduardo Chillida, "Notebook pages" in Chillida (Pittsburgh International Series: 1979) p. 21

Is this immobility that which precedes the awakening of the elements, or that of the body fallen into a mineral sleep?

Octavio Paz, "Chillida: From iron to light" in Chillida (Pittsburgh International Series: 1979) p. 11

Strangely, from your little island in space, you were gone forth into the dark, great realms of time, where all the souls that never die veer and swoop on their vast, strange errands. The little earthly island has dwindled, like a jumping-off place, into nothingness, for you have jumped off, you know not how, into the dark wide mystery of time, where the past is vastly alive, and the future is not separated off.

This is the danger of becoming an islander. When, in the city, you wear your white spats and dodge the traffic with the fear of death down your spine, then you are quite safe from the terrors of infinite time. The moment is your little islet in time, it is the spatial universe that careers around you.

But once isolated on a little island in the sea of space, and the moment begins to heave and expand in great circles, the solid earth is gone, and your slippery, naked dark soul finds herself out in the timeless world, where the chariots of the so-called dead dash down the old streets of centuries, and souls crowd on the footways that we, in the moment, call bygone years. The souls of all the dead are alive again, and pulsating actively around you. You are out in the other infinity.

D.H. Lawrence, "The Man Who Loved Islands" in Love Among the Haystacks and Other Stories
(Penguin Books: 1960) p. 99
Originally published in 1929

Men den stora konturlösa naturen har smugit sig in i deras stad, den har nästlat sig in överallt, i deras hem, på deras kontor, i dem själva. Den rör sig inte ur fläcken, den håller sig lugn och de är mitt upp i den, de andas in den och de ser den inte, de inbillar sig att den är utanför, tjugu mil utanför staden. Jag ser den, jag, denna natur, jag ser den... jag vet att dess underkastelse är lättja, jag vet att den inte har några lagar: vad de anser vara dess ståndaktighet... Den har ingenting annat än vanor och den kan byta vanor imorgon.

Jean-Paul Sartre, Äcklet (Aldus/Bonniers: 1969) p. 191
Originally published in 1938

If you set nature against architecture, I am always on the side of nature trying to eat architecture, as it does in Mexican ruins.

Gabriel Orozco, Gabriel Orozco (Thames & Hudson: 2006) p. 80

Appearances, at any given moment, are a construction emerging from the debris of everything that has previously appeared.

[...]

Any image - like the image read from the retina - records an appearance which will disappear. The faculty of sight developed as an active response to continually changing contingencies. The more it developed, the more complex the set of appearances it could construct from events. Recognition is an essential part of this construction. And recognition depends on the phenomenon of reappearance sometimes occurring in the ceaseless flux of disappearance. Thus, if appearances, at any given moment, are a construction emerging from the debris of all that has previously appeared, it is understandable that this very construction may give birth to the idea that everything will one day be recognizable, and the flux of disappearance cease. Such an idea is more than a personal dream; it has supplied the energy for a large part of human culture. For example: the story triumphs over oblivion; music offers a centre; the drawing challenges disappearance.

[...]

To draw is to look, examining the structure of appearances. A drawing of a tree shows, not a tree, but a tree-being-looked-at. Whereas the sight of a tree is registered almost instantaneously, the examination of the sight of a tree (a tree-being-looked-at) not only takes minutes or hours instead of a fraction of a second, it also involves, derives from, and refers back to, much previous experience of looking. Within the instant of the sight of a tree is established a life-experience. This is how the act of drawing refuses the process of disappearances and proposes the simultaneity of a multitude of moments.
From each glance a drawing assembles a little evidence, but it consists of many glances which can be seen together. On the one hand there is no sight in nature as unchanging as that of a drawing or painting. On the other hand, what is unchanging in a drawing consists of so many assembled moments that they constitute a totality rather than a fragment. The static image of a drawing or painting is the result of the opposition of two dynamic processes. Disappearances opposed by assemblage.

John Berger, "Drawn To That Moment" in Berger On Drawing (Occasional Press: 2005) pp. 67, 69-70, 71
Originally published in 1976

Jag bygger upp mina minnen med mitt nu. Jag är hänvisad till, överlämnad åt nuet. Det förflutna söker jag förgäves nå: jag kan inte slippa undan.

[...]

Någonting börjar för att sluta: äventyret kan man inte skarva i; dess mening ligger i att det dör. Mot denna död, som kanske blir min egen, dras jag utan återvändo. Varje ögonblick kommer endast som en föregångare till de följande. Med hela mitt hjärta håller jag fast vid varje ögonblick: jag vet att det är unikt; oersättligt - och likväl skulle jag inte göra en rörelse för att förhindra dess förintande. [...] Jag böjer mig fram över varje sekund, jag försöker torrösa den; ingenting går förbi som jag inte griper, som jag inte binder för alltid inom mig, ingenting, varken den flyktiga ömheten i dessa vackra ögon eller bullret från gatan, eller gryningens falska ljus: och likväl förflyter denna minut och jag håller den inte tillbaka, jag tycker om att den går förbi.

[...]

Mild dager; människorna är inne i husen, de har säkert också tänt ljuset. De läser, de tittar på himlen genom fönstret. För dem... är det någonting helt annat. De har åldrats på ett annat sätt. De lever mitt ibland arvegods och gåvor och varenda möbel de har är ett minne. Små pendyler, medaljer, porträtt, snäckor, brevpressar, skärmar, schalar. De har skåp fulla med buteljer, tyger, gamla klädesplagg, tidningar; de har samlat på sig allt. Det förflutna är lyxen att äga.

Jean-Paul Sartre, Äcklet (Aldus/Bonniers: 1969) pp. 44, 49-50, 81-82
Originally published in 1938

Inför solen hade visionären den eviga rätten att se Undret, så ofta och så länge att det kom honom att tveka och dröja i de vändningar som en beskäftig civilisation alltid med självförgudande tonfall och kommandovissla påbjöd. Därför tänkte visionärerna också försvara denna rätt och värva över andra på sin sida för att förhindra att civilisationen fullständigt bröt ned allt det som var outtalat, obevisbart och vagt i livet och drömmen – själva livsstämningen, känslan av tillvaro sådan den förekom över en äng, i en skog, då man såg en dimma över en hösthage eller ett moln ute på ett hav. Eller nattens sus i tuvorna medan stjärnorna äro liksom speglingar av gräsens lysmaskar. Eller ekarnas minutsus i vinden, som för alla, i mystik och tystnad invigda, kan tyckas samla i en minut ekarnas alla sjuhundra år och allt deras väldiga öde. Det föreställdas plastiska rymdlighet. Det tänktas och seddas rent rymliga kontinuitet, denna outslitliga gudomlighet av mystik som är var morgon ny. Den kan endast avtrubbas, förgiftas och dödas inne i sinnet själv, när detta helt blir slav under en verklighet som ger sig ut för att vara hel, men som i själva verket inte ens är halv, och som, om vi verkligen levande levde med vår betraktande och föreställande livssjäl, inte ens en gång skulle vara ens till sjundedelen dess djupaste, egentligaste och fullaste liv.

Harry Martinson, Verklighet Till Döds (Albert Bonniers Förlag, 2001) pp. 78-79
Originally published in 1940

To think's audacity. God only has that right and privilege. Thinking is, or ought to be, a coolness and a calmness; and our poor hearts throb, and our poor brains beat too much for that.

Herman Melville, Moby Dick (Laurel Press, 1987) p. 384
Originally published in 1851

There is a wisdom that is woe; but there is a woe that is madness. And there is a Catskill eagle in some souls that can alike dive down into the blackest gorges, and soar out of them again and become invisible in the sunny spaces. And even if he for ever flies within the gorge, that gorge is in the mountains; so that even in his lowest swoop the mountain eagle is still higher than other birds upon the plain, even though they soar.

Herman Melville, Moby Dick (Laurel Press, 1987) pp. 297-298
Originally published in 1851

I am not a thing – a noun. I seem to be a verb, an evolutionary process – an integral part of the universe.

Buckminster Fuller, I Seem To Be A Verb (Bantam Books, 1970)