För övrigt avskyr jag samhället, ty det vilar ej på fritt fördrag, det är en vävnad av lögn - och jag flyr det med nöje!

August Strindberg, Röda Rummet (Norstedts Pocket, 2007) p. 17
Originally published in 1879

Nu kan jag analysera den mycket omatalade konstnärsdriften, eftersom jag själv varit ute för den. Den vilar ytterst på en bred bas av frihetsbegär, frihet från nyttigt arbete; därför har också en tysk filosof definierat det sköna = det onyttiga; ty om ett konstverk vill vara nyttigt, röjer en avsikt eller tendens är det fult; vidare vilar driften på högmod; människan vill i konsten leka Gud, icke som om hon skulle kunna göra något nytt (det kan hon inte!), utan göra om, förbättra, arrangera. Hon börjar icke med att beundra förebilderna d.v.s. naturen, utan hon börjar med kritik. Man ser allt så bristfälligt och vill göra det bättre. Detta högmod som driver och denna frihet från syndafallets förbannelse, arbetet, gör att artisten känner sig stå över andra människor, vilket han på visst sätt gör, men han får också behov att ständigt påminnas härom, ty eljes kommer han lätt underfund med sig själv - det vill säga han finner intigheten i sin verksamhet och det oberättigade i sin flykt från det nyttiga. Detta ständiga behov av erkännande av sitt onyttiga arbete gör honom fåfäng, orolig, och ofta djupt olycklig - blir han sig själv klar, upphör ofta hans produktionsförmåga och han går under, ty att återvända i oket när han en gång smakat friheten, det kan endast den religiöse.

August Strindberg, Röda Rummet (Norstedts Pocket, 2007) pp. 275-276
Originally published in 1879

Dans quelques années, quand je t'aurai oublié et que d'autres histoires comme celle-là, par la force encore de l'habitude, arriveront encore, je me souviendrai de toi comme de l'oubli de l'amour même. Je penserai à cette histoire comme à l'horreur de l'oubli ; je le sais déjà.

Marguerite Duras/Alain Resnais, Hiroshima, Mon Amour, 1959