Den njutningsfyllda glädjen över världens skapnad

Aldrig, aldrig ens under ögonblicken av den mest slösande, den mest besinningslösa lycka övergav dem det högsta, det mest överväldigande: den njutningsfyllda glädjen över världens skapnad, känslan av att själva gå in i tavlan, förnimmelsen av att höra in i hela bildens skönhet, i hela universum.

Endast i denna samhörighet med allt levde och andades de. Därför förblev de oberörda av det moderna daltandet med människan, av människoförgudandet och upphöjandes av människan över den övriga naturen. De till politik förvandlade falska principerna om samhällsutvecklingen var för dem ett ömkligt och obegripligt fuskverk.

Boris Pasternak, Doktor Zjivago (1958) p. 553