'I love reason, but my love does not make me a fanatic,' Brotteaux answered. 'Reason is our guide, a light to show us our way; but if you make a divinity of it, it will blind you and lead you into crime.'

Anatole France, The Gods Will Have Blood (Penguin Books, 1990) p. 80

Ignorance is the necessary condition of human happiness, and it has to be admitted that on the whole mankind observes that condition well.

Anatole France, The Gods Will Have Blood (Penguin Books, 1990) p. 71

Latent i vår vokabulär vilar ett antagande om ägande som den mest fundamentala relationen, om statiska atomära enheter av du och jag istället för ett dynamiskt vi i ständig tillblivelse. Grammatikens kategorier av subjekt och objekt kräver ett förtingligande av det som skall omsättas i ord: endast det som kan objektifieras låter tala om sig. Den grammatiska hanteringen av min kvinna, min mor, min son följer samma princip som den av min bil, min sko, min bok. Objektifiering är en språklig förutsättning.

Helena Granström, Alltings Mått (Ruin, 2008) p. 19

Tekniken som räddare av liv, och räddare från liv. Mer än något annat är tekniken ett medel för att undkomma den direkta livserfarenheten, att skyla nakenheten som det medför att vara hud mot hud med tillvaron.
Genom teknologin skapas en värld dränerad på mänsklighet, och genom teknologin erbjuds vi en tillflyktsort från detta effektivitetens inferno. Framsteget biter sig självt i svansen: det konstruerar omtänksamma robotar för att fylla frånvaron av den omtänksamma människa som är upptagen i robotkonstruktion.

Helena Granström, Alltings Mått (Ruin, 2008) pp. 116-117

Tekniken infantiliserar människan genom att avlägsna henne från det direkta uppfyllandet av sina mest grundläggande behov, samtidigt som den förser henne med en illusion av allmakt och fullständig autonomi. Den människa som är mest utlämnad till en teknologisk infrastruktur för sin överlevnad är i den kulturella mytologin den sant fria individen. Det är det lilla barnets försvarslösa omnipotens reproducerad och förvrängd i industriell skala, en abstraherad tillit till blodlösa strukturer, ett intellektuellt oberoende skapat genom fullständig fysisk utsatthet. Den tekniska ordningen innebär ständig geografisk-ekonomisk expansion, och ett lika oupphörligt krympande utrymme för den egna mänskligheten. Civilisation har sitt ursprung i det yttres utvidgning och det inres kringskärning.

Helena Granström, Alltings Mått (Ruin, 2008) pp. 114-115

Den moderna myten är en berättelse om framsteg, om mänsklighetens oupphörliga transport mot perfektion. Den linjära tidens obändiga framåtrörelse ekar i pornografins drivande dynamik, i den politiska ideologins idé om enkelriktad förbättring: alltid en strävan mot, aldrig en vila i. Förändring och förbättring utsätts för sammanblandning, ömsesidig omdefinition i termer av varandra.

Helena Granström, Alltings Mått (Ruin, 2008) p. 109

Genernas programkod lika välordnad, i grunden lika reduktionistiskt enkel, om än i praktiken mer komplex genom sin blotta omfattning. På denna mikroskopiska nivå förstoras vetenskapens begränsning upp till tydlighet: förståelse omdefinieras till kvantifiering, insikt blir till indentifikation. Om vi vet vilka signalsubstanser som produceras i hjärnan då vi älskar, har vi förstått kärlek? Genom att kartlägga det mänskliga genomet, förklarar vi människan? Möjligen, om vi omdefinierar också henne, till hormonproduktion och egenintresse. Den själviska människan, styrd av den själviska genen: kanske är hennes förklaring inget annat än en utdragen sekvens av ATGC.

Helena Granström, Alltings Mått (Ruin, 2008) pp. 100-101

Man drar en magisk cirkel omkring sig, och stänger ute allt som inte passar ihop med ens hemliga lekar. Varje gång livet slår sönder cirkeln blir lekarna små och grå och löjeväckande. Då drar man genast en ny cirkel; bygger nya skydd.

Ingmar Bergman, Såsom i en spegel (SF, 1961)

Laib considers the attempt to create beauty the tragic failure of most art. For him, art is an act of participation and sharing – participating in nature and sharing that experience with others.

Klaus Ottman, 'The Solid and the Fluid: Perceiving Laib' in Wolfgang Laib; A Retrospective (American Federation of Arts, 2000) p. 20

–Not that the phrase is at all to my liking: for to say a man is fallen in love,––or that he is deeply in love,––or up to the ears in love,––and sometimes even over head and ears in it,––carries an idiomatical kind of implication, that love is a thing below a man:––this is recurring again to Plato's opinion, which, with all his divinityship,––I hold to be damnable and heretical:––and so much for that.

Laurence Sterne, The Life and Opinions of Tristram Shandy (Penguin Books, 1988) p. 450

Certainly it was ordained as a scourge upon the pride of human wisdom, That the wisest of us all should thus outwit ourselves, and eternally forego our purposes in the intemperate act of pursuing them.

Laurence Sterne, The Life and Opinions of Tristram Shandy (Penguin Books, 1988) p. 369

Inconsistent soul that man is!––languishing under wounds, which he has the power to heal!––his whole life a contradiction to his knowledge!––his reason, that precious gift of God to him––(instead of pouring in oil) serving but to sharpen his sensibilities,––to multiply his pains, and render him more melancholy and uneasy under them!

Laurence Sterne, The Life and Opinions of Tristram Shandy (Penguin Books, 1988) pp. 211-212

To understand what time is aright, without which we never can comprehend infinity, insomuch as one is a portion of the other,––we ought seriously to sit down and consider what idea it is, we have of duration, so as to give a satisfactory account, how we came by it.––What is that to any body? quoth my uncle Toby. For if you will turn your eyes inwards upon your mind, continued my father, and observe attentively, you will perceive, brother, that whilst you and I are talking together, and thinking and smoaking our pipes: or whilst we receive successively ideas in our minds, we know that we do exist, and so we estimate the existence, or the continuation of the existence of ourselves, or any thing else commensurate to the succession of any ideas in our minds, the duration of ourselves, or any such other thing co-existing with our thinking,––and so according to that preconceived––You puzzle me to death, cried my uncle Toby.
––'Tis owing to this, replied my father, that in our computations of time, we are so used to minutes, hours, weeks, and months,–and of clocks (I wish there was not a clock in the kingdom) to measure out their several portions to us, and to those who belong to us,–that 'twill be well, if in time to come, the succession of our ideas be of any use or service to us at all.

Laurence Sterne, The Life and Opinions of Tristram Shandy (Penguin Books, 1988) p. 200

Accidents, in the deterministic sense, are not designed, but simply "happen." They are out of control in that their what, where, or when can never be predicted exactly. But they are designed, in the Virilian sense, because the creation of any working system insures their probability, thus their inevitability. In that sense, we had better learn how to live with them, if they are not always to be catastrophic, or to work creatively with them, if anything constructive is to emerge in their aftermath. The first step is to acknowledge that accidents arise spontaneously not from an infinite number of possibilities, but from a limited set of probabilities: a matrix, a trajectory field of unpredictably transforming vectors.

Lebbeus Woods, The Storm and The Fall (Princetion Architectural Press, 2004) pp. 117-119

Premeditation is the enemy of tension. Predictability is the enemy of seeing. Design as a prescriptive method diminishes the tension between ourselves and the objects of our perception, and thus our ability to see them for ourselves. More critically, it diminishes our capacity to perceive what is there but not seen, exemplified by our perception of space itself.

Lebbeus Woods, The Storm and The Fall (Princetion Architectural Press, 2004) pp. 59-61