Genernas programkod lika välordnad, i grunden lika reduktionistiskt enkel, om än i praktiken mer komplex genom sin blotta omfattning. På denna mikroskopiska nivå förstoras vetenskapens begränsning upp till tydlighet: förståelse omdefinieras till kvantifiering, insikt blir till indentifikation. Om vi vet vilka signalsubstanser som produceras i hjärnan då vi älskar, har vi förstått kärlek? Genom att kartlägga det mänskliga genomet, förklarar vi människan? Möjligen, om vi omdefinierar också henne, till hormonproduktion och egenintresse. Den själviska människan, styrd av den själviska genen: kanske är hennes förklaring inget annat än en utdragen sekvens av ATGC.

Helena Granström, Alltings Mått (Ruin, 2008) pp. 100-101