The abolition of money

Who can fail to see that fraud, theft, pillaging, disputes, riots, strife, rebellion, murder, treason, poisoning, all those crimes that repeated punishment fails to deter, would die out with the abolition of money. And at the very moment when money vanished, so too would fear, anxiety, grief, stress and wakeful nights; even poverty itself, which seems to be just the lack of money, would instantly vanish if money was completely suppressed.

Thomas More, Utopia (Penguin Classics, 2012) pp. 120-121

A conspiracy of the rich

What sort of justice is it when some aristocrat, goldsmith, moneylender or, for that matter, any such individual who either does nothing at all or else something quite remote from the real needs of the commonwealth, enjoys a life of luxury and elegance thanks to his idleness or his inessential services, while at the same time a labourer, a wagoner, an artisan or farm-worker sweats so hard and so long that a beast of burden could scarcely bear it, and at work so essential that no commonwealth could survive for a year without it; yet they earn such pathetic recompense and live such wretched lives that the condition of beasts actually seems preferable, since beasts don't have to toil without a break and their food is scarcely worse – in fact, to them it's more tasty – nor of they fret about the future. But men like these are compelled for the present to labour that brings scant reward, and are haunted by the prospect of a penniless old age, for their daily wage is so far from meeting their current needs that there's no chance of any surplus being put aside that they might rely on when they're old.

Now isn't it an inequitable and selfish society where such rewards are lavished on the nobility (as they're called), and on goldsmiths and others of that sort, who are either parasites, or flatterers, or purveyors of idle pleasures? And where, by contrast, no decent provision is made for farm-workers, or colliers, or labourers, or carters or artisans, without whom the commonwealth couldn't even function? When their best years have been used up in drudgery, when they are word down by age and sickness and are quite destitute, an ungrateful society, disregarding their long hours of work and the extent of their services, repays them with a wretched death. But there's more: the rich are forever fleecing the poor of some of their daily pittance, not only by private fraud but even by official legislation. In this way what initially seemed an injustice, namely that those who deserved most from the commonwealth received least, has now been converted from an abuse into an act of justice by the passing of a law. So when I survey and assess all the different political systems flourishing today, nothing else presents itself – God help me – but a conspiracy of the rich, who look after their own interests under the name and title of the commonwealth. They plot and contrive schemes and devices by which, for a start, they can cling on to whatever they have already accumulated by shady means without any fear of losing it, and then take advantage of the poor by acquiring their works and their labour at the lowest possible cost. Once the rich, in the name of the community (and that, of course, includes the poor), have decreed that these fraudulent practices are to be observed, they become laws.

Thomas More, Utopia (Penguin Classics, 2012) pp. 119-120

When money is the measure of all things

When money is the measure of all things, futile and unnecessary trades are bound to be practiced, just to meet the demands of luxury and indulgence.

Thomas More, Utopia (Penguin Classics, 2012) pp. 65-66

Den njutningsfyllda glädjen över världens skapnad

Aldrig, aldrig ens under ögonblicken av den mest slösande, den mest besinningslösa lycka övergav dem det högsta, det mest överväldigande: den njutningsfyllda glädjen över världens skapnad, känslan av att själva gå in i tavlan, förnimmelsen av att höra in i hela bildens skönhet, i hela universum.

Endast i denna samhörighet med allt levde och andades de. Därför förblev de oberörda av det moderna daltandet med människan, av människoförgudandet och upphöjandes av människan över den övriga naturen. De till politik förvandlade falska principerna om samhällsutvecklingen var för dem ett ömkligt och obegripligt fuskverk.

Boris Pasternak, Doktor Zjivago (1958) p. 553

En enda förblivande konst

Min gamla tanke är att konsten inte är en benämning på en kategori eller ett område, som omfattar en oöverskådlig mängd begrepp och sig förgrenande företeelser, utan tvärtom någonting starkt begränsat och koncentrerat, att den betecknar en grundprincip, som ingår i vad man sammanfattar i begreppet konstnärlig framställning, att den är en benämning på en kraft som där kommer till användning eller på en däri utvecklad sanning. Och konsten har aldrig tyckts mig vara ett formtema, en sida av formen utan fastmer en hemlighetsfull och fördold del av innehållet. Detta är för mig klart som dagen, jag känner det med varje fiber, men hur skall jag uttrycka och klart formulera denna tanke?

Verken kommer till tals på många sätt: genom sina teman, sina teser, sina ämnen och hjältar. Men framför allt talar de genom närvaron av den konst som de innehåller. Konstens närvaro på sidorna i "Brott och Straff" skakar oss mer än Raskolnikovs brott.

Den primitiva konsten, den egyptiska, den grekiska, vår tids konst, allt detta är förvisso under loppet av många årtusenden ett och detsamma, en enda förblivande konst. Den är ett slags tanke, ett slags påstående om livet, som i sin allomfattande vidd inte kan sönderdelas i enstaka ord, och när ett uns av denna kraft ingår som en beståndsdel i en mer komplicerad blandning, kommer tillsatsen av konst att väga upp betydelsen av allt det övriga och visa sig vara den innersta kärnan, själen och grunden i framställningen.

Boris Pasternak, Doktor Zjivago (1958) p. 310

Det mäktigaste av alla narkotika

Vilken lycka att arbeta från tidiga morgonen till sena kvällen för sig och sin familj, att ordna tak över huvudet, att odla upp jord för att sörja för födan, att likt Robinson bygga upp sin egen värld, imitera skaparen då han skapade universum, att i sin egen moders efterföljelse gång på gång återföds sig till världen!

Så många tankar som går genom medvetandet, så mycket nytt man kommer att fundera över när armmusklerna är upptagna av kroppsarbete, av grovarbete eller timmermansjobb, när man tar itu med förnuftiga uppgifter, som man kan lösa genom fysiskt arbete och som skänker belöning genom den glädje och den framgång deras lösande innebär, eller när man sex timmar i sträck håller på att yxa till någonting eller att gräva i jorden ute under en öppen himmel som genomtränger en med sin heta och välgörande andedräkt. Och just detta, att dessa tankar, dessa aningar och denna närhet inte låter sig överföra till papperet utan glöms bort där de hastigt fladdrar förbi är inte en förlust utan en vinning. Du stadens eremit, som med starkt svart kaffe eller tobak piskar på dina slappnade nerver och din försvagade inbillningskraft, du känner inte det mäktigaste av alla narkotika, det som ligger inneslutet i verklig nöd och en god hälsa.

Boris Pasternak, Doktor Zjivago (1958) p. 305

Människan bland andra människor det är just människans själ

Men hela tiden är det ett och samma oändligt likartade liv som uppfyller universum och som varje timme förnyas i otaliga föreningar och omvandlingar. Ni är rädd att ni inte ska uppstå från de döda, men ni uppstod redan när ni föddes, utan att ni lade märke till det.

Kommer ni att plågas? Kommer vävnaderna att känna av sitt sönderfall? Det vill med andra ord säga: hur kommer det att gå med ert medvetande? Men vad är medvetandet? Låt oss undersöka den saken. Att medvetet vilja somna innebär verklig sömnlöshet, att medvetet försöka känna sina egna matsmältningsorgan arbeta, det innebär en verklig störning a deras innervation. Medvetandet är ett gift, ett medel till självförgiftning av det subjekt som inriktar det på sig själv. Medvetandet är ett ljus som går i dagen, medvetandet lyser upp vägen framför oss så att vi inte ska snubbla. Medvetandet är de tända lyktorna på ett lokomotiv i rörelse. Rikta dess ljus inåt så inträffar en katastrof.

Hur går det med ert medvetande? Ert. Ert. Vad är ni? Däri ligger knuten. Låt oss reda ut den saken. Hur uppfattar ni er själv, vad är det för del av er som ni är medveten om? Är det njurarna, levern, blodkärlen? Nej, så långt ni kan erinra er har ni alltid bestämt er själv genom era verksamhetsyttringar utom er själv, i familjen, bland främmande människor eller genom era händers verk. Låt oss se närmare på detta. Människan bland andra människor det är just människans själ. Detta är vad ni är, det är i dettas ert medvetande har andats, det är därav det har närt sig, har berusat sig hela livet. Er själ, er odödlighet, ert liv finns hos andra. Än sen? Hos andra har ni varit, hos andra ska ni förbliva. Och vad gör det för skillnad för er, att detta sedan kommer att kallas minne. Detta är ni, sådan ni ingår i det varav framtiden skall bestå.

Boris Pasternak, Doktor Zjivago (1958) p. 75

Wherever things are measured in money

To be entirely frank it seems to me that wherever you have private property and all things are measured in money it's all but impossible for a community to be just or prosperous, unless you consider that justice can function where the best things belong to the worst people, or that there can be happiness where everything is divided up among very few – and even those few derive little benefit while the remainder are thoroughly wretched.

Thomas More, Utopia (Penguin Classics, 2012) pp. 51-52

Words are the first layer of a cocoon

What do we write to a woman whom we have kissed without declaring our love. To ask her forgiveness would be offensive, especially since she returned the kiss with passion. If on the other hand we did not say, upon kissing her, I love you, why should we invent the words now, at the risk of not being believed. The Romans assure us in the Latin tongue that actions speak louder than words, let us therefore consider the actions as done and the words superfluous, words are the first layer of a cocoon, frayed, tenuous, delicate. We should use words that make no promise, that seek nothing, that do not even suggest, let them protect our rear as our cowardice retreats, just like these fragmented phrases, general, noncommittal, let us savour the moment, the fleeting joy, the green restored to the budding leaves.

José Saramago, The Year of the Death of Ricardo Reis (The Harvill Press, 1998) p. 218

The name is the only thing that remains constant

It never occurs to people that the one who finishes something is never the one who started it, even if both have the same name, for the name is the only thing that remains constant.

José Saramago, The Year of the Death of Ricardo Reis (The Harvill Press, 1998) p. 37

An entire new concept of the urban

Just as architects read the city as a historical palimpsest produced by social forces that become coded into material form – layers upon layers of ruins constituting a living fabric of social relations – Amazonia must be interpreted through the syntax of urban design, or else the concept of the urban must be crafted anew to incorporate the constructed nature presented by the forest. The relation between figure and ground is subverted, insofar as that which was defined as the surroundings – the antithesis to, or outside space of, the civic – are incorporated as a constituent part of an "expanded polis," within which humans and nonhumans cohabit in a common political space. In this process an entire new concept of the urban is made visible, one whose contours encompass a multi-species polity that we may initially find difficult to recognize because for too long our perspective has been confined to the epistemic enclosures of the Western city.

Paulo Tavares, 'The Political Nature of the Forest: A Botanic Archeology of Genocide' in The Word For World Is Still Forest (K. Verlag, 2016) p. 151

Urban life and class struggle

The collective labor involved in the production and reproduction of urban life must therefore become more tightly folded into left thinking and organizing. Earlier distinctions that made sense – between the urban and the rural, the city and the country – have in recent times also become moot. The chain of supply both into and out of the cities entails a continuous movement, and does not entail a break. Above all, the concepts of work and of class have to be fundamentally reformulated. The struggle for collective citizens' rights (such as those of immigrant workers) has to be seen as integral to anti-capitalist class struggle.

David Harvey, Rebel Cities (Verso, 2013) p. 139

Capitalism cannot do without monopoly powers

Plainly, the economic space of competition has changed in both form and scale over time. The recent bout of globalization has significantly diminished the monopoly protections given historically by high transport and communications costs, while the removal of institutional barriers to trade (protectionism) has likewise diminished the monopoly rents to be procured by keeping foreign competition out. But capitalism cannot do without monopoly powers, and craves means to assemble them. So the question upon the agenda is how to assemble monopoly powers in a situation where the protections afforded by the so-called "natural monopolies" of space and location, and the political protections of national boundaries and tariffs, have been seriously diminished, if not eliminated.

David Harvey, Rebel Cities (Verso, 2013) pp. 95-96

The monopoly power of private property

All rent, recall, is a return to the monopoly power of private ownership of some crucial asset, such as land or a patent. The monopoly power of private property is therefore both the beginning-point and the end-point of all capitalist activity. A non-tradable juridical right exists at the very foundation of all capitalist trade, making the option of non-trading (hoarding, withholding, miserly behavior) an important problem in capitalist markets. Pure market competition, free commodity exchange, and perfect market rationality are therefore rather rare and chronically unstable devices for coordinating production and consumption decisions. The problem is to keep economic relations competitive enough while sustaining the individual and class monopoly privileges of private property that are the foundation of capitalism as a political-economic system.

David Harvey, Rebel Cities (Verso, 2013) p. 94

Pure commodification erases monopoly advantages

The bland homogeneity that goes with pure commodification erases monopoly advantages; cultural products become no different from commodities in general.

David Harvey, Rebel Cities (Verso, 2013) pp. 92-93