Latent i vår vokabulär vilar ett antagande om ägande som den mest fundamentala relationen, om statiska atomära enheter av du och jag istället för ett dynamiskt vi i ständig tillblivelse. Grammatikens kategorier av subjekt och objekt kräver ett förtingligande av det som skall omsättas i ord: endast det som kan objektifieras låter tala om sig. Den grammatiska hanteringen av min kvinna, min mor, min son följer samma princip som den av min bil, min sko, min bok. Objektifiering är en språklig förutsättning.

Helena Granström, Alltings Mått (Ruin, 2008) p. 19

Tekniken som räddare av liv, och räddare från liv. Mer än något annat är tekniken ett medel för att undkomma den direkta livserfarenheten, att skyla nakenheten som det medför att vara hud mot hud med tillvaron.
Genom teknologin skapas en värld dränerad på mänsklighet, och genom teknologin erbjuds vi en tillflyktsort från detta effektivitetens inferno. Framsteget biter sig självt i svansen: det konstruerar omtänksamma robotar för att fylla frånvaron av den omtänksamma människa som är upptagen i robotkonstruktion.

Helena Granström, Alltings Mått (Ruin, 2008) pp. 116-117

Tekniken infantiliserar människan genom att avlägsna henne från det direkta uppfyllandet av sina mest grundläggande behov, samtidigt som den förser henne med en illusion av allmakt och fullständig autonomi. Den människa som är mest utlämnad till en teknologisk infrastruktur för sin överlevnad är i den kulturella mytologin den sant fria individen. Det är det lilla barnets försvarslösa omnipotens reproducerad och förvrängd i industriell skala, en abstraherad tillit till blodlösa strukturer, ett intellektuellt oberoende skapat genom fullständig fysisk utsatthet. Den tekniska ordningen innebär ständig geografisk-ekonomisk expansion, och ett lika oupphörligt krympande utrymme för den egna mänskligheten. Civilisation har sitt ursprung i det yttres utvidgning och det inres kringskärning.

Helena Granström, Alltings Mått (Ruin, 2008) pp. 114-115

Den moderna myten är en berättelse om framsteg, om mänsklighetens oupphörliga transport mot perfektion. Den linjära tidens obändiga framåtrörelse ekar i pornografins drivande dynamik, i den politiska ideologins idé om enkelriktad förbättring: alltid en strävan mot, aldrig en vila i. Förändring och förbättring utsätts för sammanblandning, ömsesidig omdefinition i termer av varandra.

Helena Granström, Alltings Mått (Ruin, 2008) p. 109

Genernas programkod lika välordnad, i grunden lika reduktionistiskt enkel, om än i praktiken mer komplex genom sin blotta omfattning. På denna mikroskopiska nivå förstoras vetenskapens begränsning upp till tydlighet: förståelse omdefinieras till kvantifiering, insikt blir till indentifikation. Om vi vet vilka signalsubstanser som produceras i hjärnan då vi älskar, har vi förstått kärlek? Genom att kartlägga det mänskliga genomet, förklarar vi människan? Möjligen, om vi omdefinierar också henne, till hormonproduktion och egenintresse. Den själviska människan, styrd av den själviska genen: kanske är hennes förklaring inget annat än en utdragen sekvens av ATGC.

Helena Granström, Alltings Mått (Ruin, 2008) pp. 100-101

I myten dröjer en aning om den gestlika kommunikationen kvar, ett minne av en tid i vilken kommunikationen skedde med våra kroppar som aktiva agenter, inte som passiva kärl. Föreställningen om en sådan kommunikation som primitiv och fattig vittnar snarast om vår egen kulturs sinnliga armod.

Den kultiverade jorden, den kultiverade människan, är den underordnade, välordnade, produktiva. Den som alstrar värden, men som i sig är utan värde.

Nedtoningen av språkets gestlika funktioner är ytterligare ett uttryck för den civiliserade kulturens iscensättning av separation. Språket konstrueras och framhålls som formellt system för att utgöra en unikt mänsklig egenskap, något som skiljer oss från och lyfter oss över vår icke-mänskliga omgivning.

Helena Granström, Alltings Mått (Ruin, 2008) pp. 86-87

En ständigt pågående konstruktion av det primitiva utgör grund för den kulturella fästning som skall skydda oss ifrån oss själva. Det oreglerade, ociviliserade livet, "plågsamt djuriskt och kort"; kulturen som isolering mot den mänskliga, och icke-mänskliga, naturen.

Helena Granström, Alltings Mått (Ruin, 2008) p. 62

Livet som allt överordnad ideologi, livet som idolbild på flickrumsväggen, livet som mekanisk koreografi. Samtidigt den pockande frågan om livets mening, en fråga vars blotta formulering vittnar om en förlorad känsla av meningsfullhet.

Döden drivs undan till periferin, foliepaketeras, kläs i desinficerande terminologi, förträngs.

Helena Granström, Alltings Mått (Ruin, 2008) p. 60

En likartad motstridighet präglar den civiliserade individens tillvaro: självtillräcklig, fri, autonom och kapabel att fatta sitt livs centrala beslut. Samtidigt oförmögen att på egen hand garantera sin överlevnad, utlämnad till en industriell infrastruktur för fyllandet av sina kroppsliga behov, förväntad att sälja större delen av sin vakna tid till högstbjudande, fråntagen möjligheten att dricka friskt vatten, andas ren luft. Valfriheten som en fullständig frånvaro av frihet.

Helena Granström, Alltings Mått (Ruin, 2008) p. 59

Kvantmekanikens och tillvarons paradoxer bottnar i en föreställning om möjligheten till betraktande utan interaktion, i en motvilja att lämna en trygg begreppsvärld av egenskaper, partiklar, objektivitet. I själva verket innebär varje mätprocess, varje interaktion, etablerandet av en relation med omvärlden och, tautologiskt, är det om karaktären hos denna relation som teoretisk och experimentell praktik kan producera utsagor: vad vi får reda på då vi utför mätningar på ett system är just hur systemet beter sig då vi utför mätningar på det. Ett erkännande av kontextens betydelse är alltså inte liktydigt med ontologisk relativism: med världen får det vara som det vill; till vår upplevelse av världen är vi ofrånkomligen bundna.

Helena Granström, Alltings Mått (Ruin, 2008) p. 34

Var i vår omgivning finner vi en modell för den mänskliga organismens komplexitet, för levande varelsers samspel? Vad lär oss att vara människor på samma vis som havet är hav? Mänsklig förändring, mänsklig tillblivelse, söker sin analogi i knoppande träd, lövens fall vid höstningen, dagsmeja över snö, smältande is och frysande vattendrag. I frånvaro av detta ersätts växandet med tillväxt, mallen för formation av mänsklig vuxenhet blir ekonomins cancerartade expansion: ett ego i ständig utvidgning, växande inte genom förening utan genom övertagande. Barnet klarmrar sig fast vid kramdjuret, vid det uppstoppade djuret, vid husdjuret. Där han förväntar sig frändskap och ömsesidighet möter han en slät projektionsyta, en friktionsfri icke-relation att förfoga över efter eget tycke. Spegeln är krossad; mänsklighetens innebörd förblir oklar i ett kugghjulsuniversum av atomiska objekt med funktion som enda essens.

Helena Granström, Alltings Mått (Ruin, 2008) pp. 24-25

Att vistas i en omgivning som är sitt eget syfte är vila.

Helena Granström, Alltings Mått (Ruin, 2008) p. 23