Livets ande bor ännu i de döda tingen

Om döda ting älska, om jord och vatten skilja vänner från fiender, ville jag gärna äga deras kärlek. jag ville, att den gröna jorden inte kände mina steg som en tung börda. Jag ville, att hon gärna förläte, att hon för min skull såras med plog och harv, och att hon villigt öppnade sig för min döda kropp. Och jag ville, att vågen, vars blanka spegel sönderslås av mina åror, hade samma tålamod med mig, som en mor har med ett ivrigt barn, när det klättrar upp i hennes knä utan att akta högtidsdräktens oskrynklade siden. Med den klara luften, som dallrar över de blåa bergen, ville jag vara vän och med den blänkande solen och de vackra stjärnorna. Ty det synes mig ofta, som om de döda tingen skulle känna och lida med de levande. Inte är skrankan mellan dem och oss så stor, som människor tro. Vilken del av jordens stoft är det, som inte har varit inne i livets kretsgång? Har inte vägens kringdrivande stoft smekts som mjukt hår, älskats som goda, välgörande händer? Har inte vattnet i hjulspåret fordom strömmat som blod genom klappande hjärtan?

Livets ande bor ännu i de döda tingen. Vad förnimmer han, där han slumrar i drömlös sömn?

Selma Lagerlöf, Gösta Berlings saga (Modernista, 2017) p.328

Skönhet och ingenting annat fordrar vi av livet

Ve mig, ve oss alla, Värmlands barn! Skönhet, skönhet och ingenting annat fordrar vi av livet. Vi, barn av försakelsen, av allvaret, av fattigdomen, höjer våra händer i en enda lång bön och begär detta enda goda, skönhet. Må livet vara som en rosenbuske, blomstra av kärlek, vin och nöjen, och må dess rosor stå varje man till buds! Se, detta önskar vi, och vårt land bär stränghetens, allvarets, försakelsens drag. Vårt land är grubblets eviga symbol, men vi har inga tankar.

Selma Lagerlöf, Gösta Berlings saga (Modernista, 2017) p.285

Själviakttagelsens underliga ande

Men vi tänkte, vi, på själviakttagelsens underliga ande, som redan hade hållit sitt intåg i vårt inre. Vi tänkte på honom med isögonen och de långa, krokiga fingrarna, han, som sitter där inne i själens mörkaste vrå och plockar sönder vår varelse, såsom gamla kvinnor plocka sönder lappar av siden och ylle.

Selma Lagerlöf, Gösta Berlings saga (Modernista, 2017) p. 118

Därför måste det gamla bort

Och det är en människas största lycka att få bygga opp vad hon själv behöver och visa vad hon duger till, och därför måste det gamla bort. Och så tyckte jag mig förstå varför Vår Herre låter riken falla och städer krossas och människoverk bortsopas som löv för vinden. Det får lov att vara så, för att människorna alltid ska ha något att bygga opp och få visa vad de förmår.

Selma Lagerlöf, Jerusalem (III) (Åhlen & Åkerlunds Förlag, 1935), p. 249