Baby Cakes Wisdom

Sex, life, death... I guess it all just happens. The only screwed up stuff is thinking about it afterwards.

Baby Cakes, Baby Cakes Diary #6, http://youtu.be/Ey8yqmYj8TA (10/10/13)

Diverging equity

He remembered Alejandra and the sadness he'd first seen in the slope of her shoulders which he'd presumed to understand and of which he knew nothing and he felt a loneliness he'd not known since he was a child and he felt wholly alien to the world although he loved it still. He thought that in the beauty of the world were hid a secret. He thought that the world's heart beat at some terrible cost and that the world's pain and its beauty moved in relationship of diverging eqity and that in this headlong deficit the blood of multitudes might ultimately be exacted for the vision of a single flower.

Cormac McCarthy, All The Pretty Horses (Picador, 2010) pp. 289-290

The might have been

In history there are no control groups. There is noone to tell us what might have been. We weep over the might have been, but there is no might have been. There never was. It is supposed to be true that those who do not know history are condemned to repeat it. I don't believe knowing can save us.

Cormac McCarthy, All The Pretty Horses (Picador, 2010) p. 245

Between the wish and the thing

In the end we all come to be cured of our sentiments. Those whom life does not cure death will. The world is quite ruthless in selecting between the dream and the reality, even where we will not. Between the wish and the thing the world lies waiting.

Cormac McCarthy, All The Pretty Horses (Picador, 2010) p. 244

Permanent orättvisa

Vi har vant oss vid en standard.
Vi betraktar den som vår rättighet.
Den är inte bara ett hån mot världen idag.
Den kommer alltid vara det.
Vi måste vara ensamma om den. För all framtid.
Vi har skapat en livsform som gör orättvisan permanent och ofrånkomlig.

Är slutsatsen klar?
Vi måste bli fattiga igen.
Eller med våld upprätthålla våra privilegier.
Ännu har inget folk, än mindre världsdel, valt frivillig fattigdom.
Det finns inga utsikter att vi kommer att göra det.

Sven Lindqvist, Myten om Wu Tao-tzu (Månpocket, 2013) p.174

Inlåst i konsten

Delta inte! Vägra! Det var mina imperativ. Jag vägrade erkänna den samtidighet i nu och liv som vi alla är underkastade. Jag ville nå fram till den samtidighet i konst som är oberoende av dagen. Jag låste in mig. Och därinne byggde jag den katapult som skulle slunga mig ut i världen.

Sven Lindqvist, Myten om Wu Tao-tzu (Månpocket, 2013) p.153

Bordet, trät

Här står bordet.
Flammorna i furun. Som eld, som insjöns vatten.
Ytans årsränder: de mörka vintrarna och de ljusa somrarna.
Hela Sverige. Hela mitt forna jag.
Det var detta jag ville: rent trä.
En yta som fortsätter inåt.
Ett material som lever i döden.
Ett hopp att sanning kan förenas med glädje.

Sven Lindqvist, Myten om Wu Tao-tzu (Månpocket, 2013) p.135

Idyllens paradox

Idyll måste vara sinnets tillfredsställelse – utan att strävan dock upphör.

Sven Lindqvist, Myten om Wu Tao-tzu (Månpocket, 2013) p.84

Idyllens rörelseproblem

Det finns en definitiv gräns för den mängd kulturstoff som en människa kan tillägna sig på ett aktivt, funktionellt sätt. [...] Och vad skulle behövas utöver detta? Vilken rörelse i vilken riktning skulle vara att föredra framför en fullständig rörelsefrihet inom den hittillsvarande mänskliga traditionen?
Den är tillräcklig.
Men vart tar människan vägen? Idyllens rörelseproblem innebär en paradox som kan formuleras så här. Meningsfull rörelse innebär att man är på väg någonstans. Idyllen, så som Schiller definierar den, avser att gestalta ett fulländningstillstånd. Vart skulle en människa i detta tillstånd bege sig? [...] Ett tillstånd utan meningsfull rörelse blir ett slags död. Det kan inte uppfattas som fulländat.

Sven Lindqvist, Myten om Wu Tao-tzu (Månpocket, 2013) pp. 85-86

Ogräs till aska

Han odlar både en trädgård och ett universum. Han sitter vid sin mila som alkemisten vid sin degel, som glaspärlespelaren vid sina tecken, och bränner ogräsets mångfald till askans enhet.
Livets ogräs till konstens aska.
Levande ogräs till död aska.
Vissnat ogräs till bördig aska.
Alla spelets möjligheter finns med i hans arbete vid elden. Arbetet en metafor. Men en utförbar metafor. En konst som blivit handling.

Sven Lindqvist, Myten om Wu Tao-tzu (Månpocket, 2013) p. 81

Lidelsen att uppfostra världen

Men också lidelsen att förbättra andra och uppfostra världen måste man bli herre över.  Så är tillvaron beskaffad att ädla andars lust att göra historia liksom alla andra drifter slutar i blod och våld.

Sven Lindqvist, Myten om Wu Tao-tzu (Månpocket, 2013) p. 76

Capitalism as a sacrifice-movement

Kapitalismen är ingen religion, utan upplösningen av all religion i en jordisk, självständiggjord offerrörelse: kapitalfetischen.

Robert Kurz, Gelde Ohne Wert, quoted (and translated) on Copyriot http://copyriot.se/2013/08/15/geld-ohne-wert-lasanteckningar-del-20-om-sammanbrottets-horisont/ (03/09/2013)

The Untimely

The task of modern philosophy is to overcome the alternatives temporal/non-temporal, historical/eternal and particular/universal. Following Nietzsche we discover, as more profound than time and eternity, the untimely: philosophy is neither a philosophy of history, nor a philosophy of the eternal, but untimely, always and only untimely – that is to say, "acting counter to our time and thereby acting on our time and, let us hope, for the benefit of a time to come".

Gilles Deleuze, Difference and Repetition (Continuum, 2004) p. xix

Poetry is a waste of time

On the planet of happy eunuchs and zombies, poetry is a waste of time.

Roberto Bolaño, The Skating Rink (Picador, 2011) p. 101

Permutera historien

Själv vågar jag ännu inte tro på någonting, kanske är det förklaringen till att jag måste släppa allt och bara arbeta med detta. Kopiera, permutera, multiplicera – som en övning i produktivt användande av det förflutna och historien, ett användande som inte stannar vid representation eller åminnelse, utan även blir en återtillägnelse, en framtid. En åkallan? Att upprepa, kopiera, variera. Komplicera, permutera, multiplicera. Då spricker det monolitiska, då grumlas det klara. Då förvandlas historien, synbarligen lika oföränderlig som själva verkligheten, till något ofärdigt: det som nyss verkade vara fullbordat och klart öppnas därmed upp för en ny begynnelse, en fortsättning.

Andrezej Tichý, Kairos (Albert Bonniers, 2013)